Farmorsstugan före renovering
Farmorsstugan före renovering
Farmorsstugan Raggsjöliden
Farmorsstugan efter renovering

 

Raggsjö

Den här trakten har alltid präglats av en stark vilja och förmåga till samarbete vilket tagit sig uttryck i ett blomstrande föreningsliv inom frikyrklighet, politik, idrotts- och friluftsrörelse och bygdeorganisationer. Här har vi lärt oss att träffas och umgås över åldersgränser, men också att uträtta något tillsammans.

Kanske är det därför som vi nu stolta kan presentera vårt besöksmål

Raggsjöliden – Torgny Lindgrens litterära landskap!

Välkommen att besöka oss!

Här kan du läsa mer om byns historia, från 1700-talet fram till idag:

Runt Stora och Lilla Raggsjön ligger ett antal smärre byar varav Raggsjö är en.

I specialjordebok för nedre landet år 1795, nr 44, står Raggsjö 1 anlagt av Olof  Jonsson-Norberg år 1773, 35 frihetsår. De första nybyggarna tilltalades sannolikt av den högt belägna, långsträckta liden med södersluttning och fiskrika sjöar.

Den som troligen spadade upp den första tegen på Raggsjöliden hette Johan Tillberg-Norman. Nybyggena spred sig till Gransjö, Granliden, Lidträsk, Raggsjöbrinken, Gårdkläppen och Gårdbäck för att nämna några.

Bosättningarna har varit få ända fram till en bra bit in på 1800-talet. Utvecklingen följde samma mönster som i andra delar av landet: Jordbruket började så smått att ”mekaniseras”. Någon försigkommen bonde införskaffade de redskap som fanns och efterföljare uppstod i grannbyarna. Ett sådant viktigt hjälpmedel var stubbrytaren.

Fram till början av 1900-talet var det ”välten” och ”aln” som var de egentliga åkerbruksredskapen. Nyodlandet skedde genom att ”spada”. Det var inte ovanligt att man hade en ”spadar-vorne” igång, dit männen kunde gå och arbeta då tiden medgav det. På samma sätt som att kvinnfolken hade en ”sticksöm” till hands.

Efter 1910 tycks en ny epok ha börjat. Då anskaffades de första harvarna av nyare konstruktion såsom fjäderharv, rullharv och hästplogar. Dessa följdes av slåttermaskinen, tröskmaskinen och det självrensande tröskverket. Den första traktorn anskaffades 1923 av Israel Grahn.

En kvarn byggdes 1826 i Kvarnåsen, den andra delen av Raggsjö 1.

Här kunde man nyttja vattenkraften. Där anlades också den första sågen, c:a 1870-1880, en såg med ett blad, troligen hemsmitt. En ny såg uppfördes 1888-1890 av Nils Lindblom, Kvavisträsk. Det var efter dåtid ett storslaget sågverk med två ramar med tunna blad drivna av ett vattenhjul. En ny såg byggdes 1908-1909, en ångsåg. En av anledningarna till detta var att man försökte gräva ur och sänka sjön. Då skulle man förlora vattenkraften, som behövdes för  Lindblomsågen. (Sakkunniga hade menat att man skulle få foder till 52 kor genom sjösänkningen.) 1917-1918 flyttades ångsågen och omändrades till turbindrift. Detta var möjligt genom att sjösänkningen gav så dåligt resultat att sjön återfick sitt gamla vattenstånd.

Den industriella utvecklingen fortsatte i Kvarnåsen inte minst för att en ny väg, då kallad väg 90 eller ”militärvägen”, byggdes vid sekelskiftet. Det var såg- och hyvleriverksamheten samt snickeri som fick en snabb utveckling trots otaliga motgångar med bränder och brist på olja till motorer.

En kraftstation byggdes 1922. Den ödelades av brand och en ny och större uppfördes 1935. Även affärsverksverksamheten tog fart med daglighandel och bagerier liksom åkerier.

I byn Raggsjö (på liden) fortsatte människorna att utveckla sina jordbruk. Tron på framtiden var stor: ett missionshus byggdes 1930 med plats för 200 personer och byn fick en ny modern skola 1940 med fem klassrum. I början på 1950-talet ritades och påbörjades arbetet med att anlägga en park med gångar, rabatter och parksoffor för att ungdomarna skulle ha en trevlig plats att vara på. De brukade samlas under lyktstolpen i vägkorsningen invid missionshuset. Där intill skulle parken ligga.

Men mot slutet av femtiotalet började fler och fler att dra ner på sin kreatursbesättning eller valde att helt avveckla sitt jordbruk. I stället försörjde sig människorna på industriarbete i Kvarnåsen eller andra orter dit man kunde pendla. Med hjälp av motorcykeln eller bilen var det möjligt ta sig ganska långa vägar till sitt arbete.

Denna utveckling för jordbruket fortsatte under 1960- och 1970-talen. 1976 beslöt sig Ivar och Berit Johansson för att bryta den negativa trenden. De förvärvade en jordbruksfastighet i byn och investerade i ett modernt jordbruk med en för dåtiden mycket stor kreatursbesättning. De få kor som fortfarande fanns i området, i Gårdkläppen, fick nu en kraftigt utökad bekantskapskrets, och åkrar och tegar som legat för fäfot började på nytt att brukas.

Fler fastigheter bytte ägare och yngre familjer flyttade in. Den by som hade sett ut att så sakta dö vaknade upp och fick nytt liv. I början på 1990-talet fanns det så många barn som behövde omsorg och pedagogisk verksamhet att byahuset användes till förskoleverksamhet.

Sedan dess har befolkningsutvecklingen kommit in i en ny negativ trend, men byborna höll hoppet uppe på att denna trend skulle vända en dag.
I början på 2000 talet startade en förändring, där hemvändande familjer vars far eller mor vuxit upp i byn men också nyinflyttade barnfamiljer tillkommit. Idag är barnantalet är på väg uppåt i byn som ger en livfull tillvaro bland byborna.