Torgny Lindgrens författarskap präglas starkt av hans uppväxt i Raggsjö, lyssnandet till alla goda berättare i hans egen familj, besökare hemma i köket och frikyrkopredikanterna i missionshuset. Dessa förkunnare var, enligt honom själv, de första språkkonstnärer han träffade på. En annan stor inspiratör, som författaren brukar nämna, var n´ Kalschon Boman, diktaren, historieberättaren och fiolspelaren i utkanten av byn.
I småbrukarsamhället med direkta rötter till nybyggarna, de som en gång högg ner skogen, drog upp stubbarna, spadade jorden, grävde diken och odlade upp marken har författaren ofta hämtat sitt stoff.
Genom de säregna figurer som gestaltas i Torgny Lindgrens böcker uttrycker han sitt stora intresse för filosofi, religion, och mänskligt liv.
Torgny Lindgren säger i en intervju för humanistiska fakulteten vid Umeå universitet att ”det är inte möjligt att hålla sig med förebilder och inspiratörer genom ett långt skrivande liv, man blir undan för undan allt mer sig själv”. I samma intervju säger han också att det är viktigt för honom att läsa mycket och att han på något sätt hämtar näring och styrka från världens författare, filosofer, bildkonstnärer och musiker.
Torgny Lindgrens språk är unikt: kargt, distinkt, dialektalt, galghumoristiskt och bibliskt, reducerat till ett absolut minimum.
Han skriver sina böcker i huvudet. De är skrivna och bearbetade intill minsta kommatecken innan de nedtecknas. Allt är en process, ”en underbar process” som kan ta 20-30 år. Att det tar så lång tid beror på flera orsaker, men främst på att ”det tar tid att hitta formen”. Torgny Lindgren menar att form är mångtydigt, det är den språkliga gestaltningen, strukturen, formatet. Det går att skriva om vad som helst, det avgörande är om man kan hitta den form som det hela går ut på. Formen är allt och innehållet noll.